Kapperstakvarnen belägen vid Gammalkilsån var en så kallad tredingskvarn, dvs. mjölnaren erlade en tredjdel av tullen i arrende till kvarnägarna. Han skulle svara för alla reparationer av fastigheten medan kvarnägarna släppte till virke och annat material. Kvarnen revs 1939. Den ägdes till Skränge och Kapperstad från mitten av 1800-talet.
Helmer Solid berättar i sin bok Kvarnarbetarminnen (utgiven av Nordiska museet) om sin tid som mjölnardräng vid Kapperstad kvarn 1916-1918.
Fastigheten bestod av en timrad mangårdsbyggning i två våningar med ett stort rum och dito kök på nedre botten, en hall och sovrum på övre. Kvarnen byggd under 1800-talet var också uppförd av timmer en våning över jord och en källarvåning. Den hade tre par stenar, komplett sten- och rensverk samt gryn- och havrekross. Den drogs av tre niofots vattenhjul med överfall. I allmänhet var gamla tullkvarnar arbetsamma, men i Kapperstakvarnen underlättades arbetet betydligt genom en mottagningsbrygga i direkt anslutning till malvåningen. Inga säckar behövde bäras, allting kärrades in och ut.
Nedanför i strömmen låg ännu en kvarn byggd på 1700-talet. Den hade ett vattenhjul med underfall och ett enda stenpar. I början av 1900-talet hade den inte varit i drift på en hel mansålder. Den kallades enligt Helmer ”Päna”. I folkmun hette det: ”En halvspann dit och en fjärding däna, de fick di i Päna”. I anslutning till den kvarnen fanns även en spånhyvel, som drogs av kvarnens vattenhjul. Denna kvarn som då kallades ”Snuggan” skänktes av Egron Pettersson, Kapperstad till Mjölby hembygdsförening. Vid en sidoränna från dammen fanns ett mindre klingsågverk som drogs av ett mindre vattenhjul med bröstfall. Sågen kördes från början på maj då aktiviteten i kvarnen var låg.
Vid fastigheten fanns ladugård samt uthus. Ett mindre jordbruk hörde också dit. Jordbruket födde ett par kor, sex svin och några höns.
Margaretha Olofsson